Vi är många katoliker som har fått svara på mängder av frågor de senaste dagarna. Från vänner och kollegor, men också i radio, tv och tidningar. Har du något stalltips?, frågade någon i min kör. Nej, svarade jag, som helst har undvikit spekulationer om Tagle eller Turkson, Schönborn eller Scherer. Mitt hetaste stalltips är att det bli någon som medierna INTE spekulerar om.
För det är ju så att personen i någon mening är av sekundär betydelse. Detta blir så tydligt när den vita röken kommer, om man så befinner sig på Petersplatsen, eller som jag själv igår på reträtt med några kvinnor ur församlingen. Då exploderar vi av glädje över att vi har en påve. Och i en dryg timme är den katolska världen glädje-rusig bara över detta faktum. Vi älskar Petri efterträdare — vem han är. Och det är inte en klyscha: det är verkligheten.
Sedan finns förstås nyfikenheten där. Och när namnet ”Bergoglio” proklameras från balkongen så letar jag febrilt i mitt minne. Visst är han latinamerikan? Och någonstans har jag läst om honom … Just det, enligt rykten skall han fått många röster i den förra konklaven. Snart har jag några basala fakta klart för mig: han är från Argentina, är jesuit och tar namnet Franciskus.
En argentinare och därmed en latinamerikan på Petri stol. När det är ett faktum så känns det helt rätt. På den kontinent som rymmer flest katoliker finns ett enormt behov av att återupptäcka tron. Så många har gått till frikyrkorna — och ofta på grund av okunskap. Ett ypperligt tillfälle att få fart på denna förnyelse är Världsungdomsdagen i Rio de Janeiro. Franciskus får göra sin första VUD på sin egen kontinent, och att miljoner av undomar kommer ta emot honom med öppna armar och hjärtan kan vi räkna med.
En jesuit som tar namn efter Franciskus av Assisi (det har rått lite förvirring kring vilken Franciskus det gäller … men vad jag förstår är det nu klarlagt). Det känns också hoppingivande. Två av de ordnar som har präglat Kyrkan allra mest — fast på olika sätt. Två ordnar som har kommit till Kyrkans hjälp när behovet har varit som störst … På 1200-talet när Kyrkan präglades av inre förfall, och på 1500-talet när reformationen slitit upp ett stort sår i Kyrkans kropp. Intellektuell skärpa, kärlek till de fattiga, missions-iver … visst låter det spännande?
Och till sist, påven Franciskus framträdade på Petersplatsen i går: präglat av enkelhet och ödmjukhet. Den helige Fadern manifesterade det som Benediktus XVI talade om under sin sista generalaudiens: förhållandet mellan de troende och påven. Den ömsesidiga kärleken och den ömsesidiga förbönen. Påven tillhör alla och alla tillhör påven. På Franciskus uppmaning föll vi på knä och bad för Petri efterträdare i tyshet och säkert bad han för oss.
Om vi bara låter denna böne-pakt prägla detta ponifikat kan vi se med stor tillförsikt på framtiden. Vi går mot ljusare tider!
Böcker och stök i förlagsmammans kök 